Reha funderar kring promenaderna med flocken

För införande endast på hemsidan

Hussar kan vara konstiga. Ja, mattar med för den delen, men eftersom det här handlar om mitt och husses uteliv så vill jag belysa en del egenheter.

Ta det där med att ha mig i ett snöre med läderrem om halsen! Hur ska jag kunna ta min naturliga plats i familjeflocken och mota "Olle i grind" när vi möter andra hundar? Jag är ju mycket bättre lämpad än husse att läsa av deras dofter och faktiskt lite duktigare på att förstå hundkroppsspråket. För att vara pedagogisk så har jag visat flera gånger att jag inte måste springa fram till en annan hund om jag är lös, utan det räcker med att jag placerar mig mellan den främmande och husse och tittar lite. Varje gång så får jag kommando att gå på husses vänstra sida, och ibland är det ju fel sida!

Tydligen duger inte mitt fina beteende, för jag blir nästan alltid kopplad när vi möter andra okända hundar. Riktigt besviken att kopplet kommer fram blir jag när vi möter små, vita saker som kanske kan vara kaniner. Fast de skäller på mig så är jag inte helt övertygad att det är hundar, kanske det rör sig om en ny speciell kaninras? För de Leonberger som ännu inte upptäckt tjusningen med en snabb kaninjakt, så kan jag bara säga att ni har missat något. Adrenalinet, farten, de snabba vändningarna, det är så jag riktigt känner att jag är hund!

Visar vägen Visar vägen i kaninspåret

Eftersom jag är av det dominanta könet (tik alltså) så har jag också svårt att förstå varför min sambo Kaksi ska dofta på varje buske, stolpe, pinne och fläck. Husse tycker att jag ska vänta in honom, det borde vara Kaksi som följer mig i stället. Visserligen får jag alltid mat först, får gå ut eller in först men ute så börjar den lille unghunden tro att han har rätt att bestämma takten. Om husse bara talade om att han skulle kissa på ett ställe så vore det bäst. Kaksi behöver inte markera för de andra tikarna, han har ju mig! Andra hanhundar kan jag själv ta hand om, ingen flörtar med mig om jag inte är med på det.

Vem bestämmer? Trots busförsök så visar jag vem som bestämmer

Det finns en strand där vi bor, som har de flesta egenskaper en hund kan önska. Härlig sand att springa i, tång som luktar gott med mycket matnyttigt gömt däri, och naturligtvis vatten! Svalt, härligt vatten. Själv är jag inte beroende av att simma, det kan vara mysigt ibland, och jag hoppas att jag aldrig får samma smak på vatten som Kaksi. Han envisas med att blöta ner mig, vill få igång bus i vattnet och simmar ifrån mig när jag ska uppfostra honom. Då blir husse orolig och kallar in mig, bara för att jag skäller och simmar samtidigt. Än en gång så lägger han sig i min rangposition.

Fast det finns situationer när husse kan skrika efter mig hur mycket som helst, och det är om det finns svanar därute. Husse har hört att de kan vara farliga, fast jag märker att när jag kommer forsande så flyger de iväg så roligt. Att de väser och spelar tuffa gör bara nöjet desto större att ta ner dom på jorden. Det svåra är bara att veta hur det där allra största vita beter sig, den där bullrande plåtiga saken som heter Ven-färjan. Sedan jag simmade förbi några röda och gröna pinnar i vattnet samtidigt som färjan kom så har jag inte fått simma okopplad. Husse får väl skrika högre i stället, med flera svanar inom räckhåll och bullret från färjans motorer alldeles nära är det ju inte så lätt att höra.

Går fint Min favoritplats om jag måste gå i koppel, mellan husse & Kaksi och ett halvt huvud före

Det händer att vi tar en sväng på stadsgatorna på vägen hem, och då blir husse sådär konstig igen. Nu ska jag helst gå så nära husse att han riskerar att trampa på mig. Bara för att de vi möter byter sida på gatan eller hoppar upp i portgångar behöver han väl inte begränsa min frihet sådär. Jag går gärna nära, och helst mellan Kaksi och husse, men inte riktigt så nära. Husse svänger ibland, och det är skönt att gå och fundera lite i min egen takt så då är det bättre med ett lite större avstånd tycker jag. Ibland på kvällarna så förstår jag inte alls vad han vill att jag ska göra, för det är husse som styr oss nära bullriga ungdomar och det händer att han pratar med dom. Varför ska inte jag få göra det då?

Jag har ett väldigt vackert och energieffektivt travsteg, men inte sjutton kan jag använda det när vi ska gå i koppel. Husse går helt enkelt för långsamt, så det får bli en stillsam lunk i stället. Även när jag är lös så har husse ett kortare "komfortavstånd" än vad jag har, så jag hinner inte trava så länge förrän han visslar på mig. Jag skulle ju aldrig vilja lämna husse, så varför han håller på begriper inte jag. Bara för att någon kanin och svan lurat iväg mig några gånger, va?

Med vänliga lejonhälsningar/ Reha Schäring