Att leda eller ledas?

För införande endast på hemsidan

Frågan om ledarskap och hur det utövas är inte ovanlig i vardagslivet med våra hundar. Faktiskt så finns det mängder med situationer där husses och mattes rangordning ska prövas, och jag skriver ner lite om de problem vi möter och hur de hanteras.

Från litteraturen så har det blivit mer populärt att tala om att börja fostra valpen tidigt. När jag startade med min första hund så skulle "valpen få vara valp", nu är det frågan om att börja sätta gränser tidigt utan att för den skull direkt lydnadsträna.

Med vår första Leonberger (Kaksi) så fick vi rådet från uppfödaren att börja konsekvent fostra valpen från första dagen. I vårt fall så betydde det att han aldrig fick gå ut (eller in) först, att han måste be om lov (kontakt) innan han fick äta och att det var han som skulle komma till oss, inte vi som jagade honom. Jag tror att detta starkt bidragit till att han är en sådan lugn, harmonisk och mestadels lydig hund idag.

Det finns dom som propagerar för att gå så långt att hanhunden inte ska få kissa förrän föraren gett lov, och det är säkert rätt tänkt ur dominanssynpunkt, men vad gör vi som är glada att kisset kommer på utsidan av huset? Inte ville jag riskera att göra honom osäker så att det skulle komma droppar inomhus. Min teori är att så kan man behöva göra med en stark, egensinnig hane (av annan ras) men att det inte behövs på vår signalkänslige lille kille.

Tidigt så började vi träna kommandot "nej". Det är en förutsättning för att kunna avbryta och korrigera beteenden utan att rya, skrika och mest göra sig jobbig i hundens ögon. Ett "nej" följt av nytt kommando och omedelbart beröm när det görs rätt verkar vara den melodi som fungerar bäst på vår valp. Vi tränade in det med ett löst grepp om nosen med en hand, den andra handen bakom huvudet och så lätt tryck neråt samtidigt som kommandot upprepas med "kommandorösten". I mitt fall så är kommandorösten neutral, arga rösten lägre och berömmarrösten ljus och positiv. Så nära som jag är hunden så pratar jag så tyst jag kan, de hör alldeles utmärkt så det behövs egentligen inte skrikas ute heller. Efter bara en gång så visste Kaksi att nej betyder sluta med vad du gör och bli passiv, och jag har inte behövt tjata ett dugg. Sååå skönt!

Så har vi alla situationerna när man "inte får säga nej", när träningen ska vara lustbetonad i tex spår. Där löser vi det med att var så himla positiva när det blir rätt att det inte ska gå att ta miste på när momentet är korrekt utfört.

Vid ett tillfälle så var vi på brukshundsklubben för lite träning vid sidan av kursandet, och det blir lite avspänd samvaro mellan passen bland de närvarande. Nu är de flesta som åker ut på egen hand rätt långt gångna i lydnadsträningen, och Kaksi som var lös smiter iväg för att hälsa på en annan hundförare när husse har ryggen till. Då får jag praktiskt se vad ledarskap betyder, när Gunnar utan att använda gester eller röst får Kaksi att prova om sitt, ligg eller fot är rätt sak att göra, och i ett tempo jag inte sett honom använda förut, bara för att behaga. Han verkar använda en stel, avvaktande kroppshållning som gör hunden tvärsäker på vem som bestämmer. Kaksi verkligen ansträngde sig för att göra rätt, och blev överlycklig för en antydan till leende att nu är det på rätt väg. Där står jag med mina köttbullar och känner mig billig!

Kaksi i matskålen Tidigt i uppväxten så konstaterar vår veterinär att "han har uppfostrat dig väl" när vi talade om kost. Eftersom han ätit så dåligt så fjäskade jag med köttfärs, fil och grädde (se artikel om foder) och dessutom fick matskålen stå framme för att inte mer än hälften skulle slängas. Så här i efterhand så ser jag det som ett test av vem som bestämmer, och jag skulle kunnat vara hårdare och verkligen tagit undan skålen efter en halvtimme.

Hunden går igenom en mängd faser, och är olika mottaglig för signaler från husse. Som klar kursetta på allmänlydnadskurserna var det självklart att vi skulle gå vidare, men som niomånaders unghund så händer det saker med hormonerna. Min kontaktsökande, lydiga hund var förbytt i ett hoppande, skällande, bitande 53-kilosmonster som inte hade någon större lust att öva in cirkuskonster på appellplanen. En inte ovanlig hållning är att det går över som det mesta hos tonåringarna, och att man inte ska bråka med hunden under perioden. Mitt sätt har varit att trappa ner på inlärningen av nya moment, att var benhårt konsekvent på det vi körde som valp och att försöka hitta på roliga aktiviteter så att husse är bäst i världen igen.

Mitt i detta så skaffar vi oss en hund till, en omplaceringstik. Att studera hur dessa två löser sin samvaro har gett mig lite ledtrådar också. Att vända sidan till och ignorera den andra, är nog så skarp tillsägelse som att bli arg och säga nej. Min tänkta belönande klapp på huvud, nacke, rygg var antagligen mer en dominanshandling än beröm, numera ges beröm på bröstet eller halsen och jag har fått hundar som söker mig för att få kontakten i stället för att försöka komma bort så fort som möjligt.

Nu börjar killen bli stor, han har passerat 10 månader. Som liten valp fick han inte hoppa in och ur bilen utan blev buren, och när han blev lite större så har han fått kliva in med framtassarna, fått lyfthjälp in och blivit buren ut. Fortfarande så hoppar han inte upp själv, utan bara kliver upp med frambenen. Vad är det om inte ett sätt att få husse att göra som unghunden vill? Kontrasten med tiken som bokstavligen flyger in eller ut ur bilen är otroligt tydlig.

När vi har två Leonberger runt fötterna vid matlagningen så kommer jag också på att fundera på vem som flyttar sig för vem? Valpen går undan för tiken, tiken flyttar sig om jag rör mig i riktning mot henne och några andra i familjen kryssade mellan som om hundarna vore oflyttbara. Det här har blivit en idé i uppfostran att inte låta hunden "vinna", utan att människorna alltid har förkörsrätt. Visst kan det kännas hårt att köra upp en trött unghund, men det går också att planera sin "rutt" så att han inte behöver störas alls utan att han blir medveten om att det var planerat. Jag tror att det viktiga är att hunden inte ser dig göra extra ansträngningar för att inte kliva på honom/henne. Det här funkar inte bara inne, antalet gånger som vi kolliderar utomhus har också minskat. Övningen att smita på "fel" sida om en stolpe eller träd och låta hunden lösa situationen med kopplet verkar också förstärka hundens förmåga att hålla koll på föraren.

Hur går din hund i koppel? Med en hund i taget så är mina exemplariska, med bägge i koppel bredvid varandra så blir det ibland dragkamp om vem som kommer först fram till "bytet". Jag fick en tankeställare när en granne med liten hund glatt kommenterade att "här kommer du och draghundarna". Här är dilemmat att låta glad till den som tar kontakt på anmodan och korrigera den andra samtidigt med mindre glatt röstläge. Omöjlig uppgift! Här jobbar jag på att hitta rätt sätt att stegra störningen så att jag kan ta mina hundar en och en och befästa beteendet så väl att det fungerar även när de är två.

När vi kommer hem så vill jag ha en stund att hänga av koppel och kläder på, där vår nya tik är så lycklig att jag ska vara hemma att hon har svårt att låta bli att "överfalla" mig med slickande. Här ignorerar jag henne en liten stund, för att sedan gosa med bägge ordentligt när jag är färdig. Numera så blir jag inte skallad, har inte fått någon fläskläpp på flera veckor och kan till och med ställa in skorna på skohyllan utan att försöka hitta gluggen mellan svans och huvud när hon snurrar runt mig.

Det ringer på dörren Det ringer på dörren ibland. En och annan gäst kände sig nästan uppäten innan de ens hunnit innanför dörren, så vi ändrade metod. För att få det tydligt vem som bestämmer om vilka som är välkomna, så sätter jag bägge innan jag öppnar. De får snällt sitta kvar till dess kommando "hälsa" ges, och det betyder att hälsandet sker mycket lugnare. När vi bara hade en hund gick det att hålla honom bakom sig med kroppen, men med två var det komplett omöjligt. Den här goda vanan skulle vi börjat med tidigare.

Den äldre tiken är duktigare på att söka kontakt och be om lov, antagligen för att valpen kommit undan med att få sitt kommando utan att ha sökt kontakt. På brukshundsklubben så säger dom att jag inte ska låta hunden bestämma tempot, det ska inte vara jag som ber honom om tillåtelse utan tvärtom. Där har jag tydligen inte hittat balansen med att pocka på uppmärksamhet för att lära in beteendet och skapa viljan att söka kontakt. Sedan har det som sagt med åldern att göra också, är huvudet fullt av tikar och hormoner så finns det inte så mycket plats till annat.

Vi har precis haft det första löpet sedan tiken kom hit, en period som har oroat mig en aning för i förväg. Här ser jag att ett bra ledarskap har hjälpt till att göra situationen ganska hanterlig. Det räcker med ett lugnt "nej, det räcker nu" för att han ska ta ner tassen från henne och för att hon ska vika tillbaka svansen. Det håller i sig i flera minuter…faktiskt timmar ibland. Att han söker maskera sina inviter som bus har jag tolererat, men att jag stämt i bäcken så fort det sett ut att kunna bli mer har gjort livet ganska behagligt. Det här blir antagligen svårare allteftersom han mognar, men idag så har jag svårt att förstå berättelserna om hanhundar som ylar, kampar hela tiden och matvägrar. Jag lär väl få lära mig den hårda vägen!

Under stunder av lek så kan man också fundera på hur signalerna går. Det finns rekommendationer att aldrig ha kamplek med din hund, den kan vinna och få för sig att testa nästa gräns. I vårt fall så har vi gärna kamplekar tillsammans, och för att bygga självförtroendet så får dom vinna ibland. Det sker dock med en stunds passivitet, och gärna ett "varsågod". Skulle någon slita trasan ur handen så är det bara att hugga efter den igen, jag tycker leken ska ta slut på min inrådan och inte på hundens.

Bajsplockare Nu har vi våra älskade hundar lite på nåder av det moderna samhället, och vissa saker måste ske för allas trevnad. Fast hur kan man bli ansedd som högste ledaren i flocken när man slaviskt följer efter hunden för att plocka upp bajset? I sådana lägen kan man fundera på vem som leder vem, eller är det bara en skitsak?

Axel, Kaksi, Reha och familjen