Det är alltid lättare när man är två?

Införd i Leonberger Nytt nr 04/2004

För oss tvåbenta är det en gammal "sanning", att dela glädje och sorg kan göra resan lättare på livets stig. Det behöver inte betyda samma sak för våra lejon.

I en månad har vår lille Kaksi haft sällskap av en omplaceringstik, Reha. Det har gått fantastiskt bra så här långt, men jag fick lust att skriva ner en del om våra erfarenheter.

När vi åkte för att titta på Reha, så är det bara att vara ärlig och säga att vi hade planerat att vänta nästan ett år till innan nästa hund (=valp) skulle väljas ut. Det hade nog varit det mest rättvisa för vår befintliga unghund. Han skulle bli trygg i sin roll, ännu mer säker på lydnaden och hinna komma över en del av hormonstormandet i samband med köns-mognaden. Så fel det blir när husse läser en omplacerings-annons som griper tag i hjärtat! Ännu mer fel blir det när både husse och matte känner för Reha direkt, och vill ge henne ett aktivt hem med mycket kärlek och omvårdnad.

Vi skulle ha tänkt på att be om en veterinärbesiktning INNAN vi hämtade henne, det hade besparat Kaksi en del medicinering. Som det nu blev så åkte vi en sväng medan "gammelmatte" plockade ihop Rehas grejer och tog farväl, och sedan bar det av hemåt med två hundar i bilen.

På motorvägen
Full fart på motorvägen, Reha nära nya matte

Väl hemma så inser vi att det behövs lite professionell hjälp för att komma tillrätta med klåda, nysningar, öron och klor. Besöket på Djursjukhuset var inte så trevligt när diagnoserna ramlar in, det trevliga är att symptomen minskar eller försvinner väldigt snabbt när medicinerna sätts in. Det som idag fortfarande är oklart är vad hennes hudinfektion berott på, vi vet inte om det var ohyra, allergi eller något annat som spökat,. Därmed blir det också svårt att undvika att riskera att framkalla infektionen igen.

När medicinerna kommer fram så vet Reha vad som gäller, och den "lille" vill hjälpa henne att slippa undan. Det är en utmaning att hålla styrsel på 8 starka ben med två egna viljor, och samtidigt bygga upp det lugn och den tilltro som måste till för att det ska bli bra långsiktigt. Idag går det bra, men första försöket resulterade i en skallning av husse och en flisa ur en framtand. Positiv förstärkning är jättebra, men skyddar inte husse när tiken har jetdrift i bakbenen.

Vi hade gjort en del för att kolla upp kullsyskonen och föräldradjuren, men kan man undersöka tillräckligt? Reha var inte röntgad på armbågar/höfter (finns kullsyskon med D), inte ögonlyst och kom med lite glapp i dokumentationen om vaccinationerna.

Reha är rask i steget i övrigt, så mycket att det är svårt för Kaksi att hänga med i svängarna. Å andra sidan så har han drygt 20 kg viktfördel, så närkontakt slutar rätt ofta med att Reha rullar runt på marken. Hon känner att hon måste sätta sig över honom i rang och gläfser till, Kaksi accepterar och ser lite moloken ut. Sekunden senare så vill han busa igen, och då beror det på Rehas humör vad som händer. Svårigheten med två så mentalt, fysiskt och åldersmässigt olika hundar är att de inte alltid är på samma våglängd. Det roliga är att de lyckas komma dit väldigt snabbt, det är ett ömsesidigt givande och tagande. Jag har inte sett en sådan stor hänsyn hos andra raser, så antingen är det just dessa två individer eller också Leonberger generellt med sin signalkänslighet som är lämpade att "fösas ihop".

Delar allt, även ben
Delar allt, även ben

När man har två hundar så gäller det att tänka efter vem som ska gå in/ut först, i vilken ordning mat serveras osv för att stärka den nya, äldre, ranghögre hunden. Samtidigt så förtjänar den gamla (men yngre) hunden minst lika mycket uppmärksamhet som tidigare. Jag kan bara säga att den ekvationen är inte helt enkel att få att gå ihop.

Det är också märkligt att det som respektive hund behärskar till perfektion när den är själv, kan vara som bortblåst när bägge är tillsammans. Mitt komfortavstånd till Kaksi på max 10 m när han är lös, har Reha ökat till mer än det dubbla. Inkallningen som Kaksi varit så duktig på går nu rätt trögt, han måste kolla vad Reha gör, och börjar hon inte springa mot mig också så travar han sakta, sakta med många blickar bakåt. Vi får helt enkelt backa tillbaka en del i träningen, och med den nya "störningen" i form av Reha visa hur det egentligen ska gå till.

Att det kunde gå så fort att ta till sig en ny familjemedlem hade jag aldrig trott. Redan efter första veckan så hade Kaksi och Reha hittat ett väl fungerande sätt att umgås på. Lite spännandeär att Kaksi per automatik klättrat i traktens rangskala bland hanhundarna, för visar de inte respekt mot honom så kliver Reha in och säger var "skåpet ska stå". Tydligaste exemplet är en två-årig stentuff rottis som Kaksi lekt med sedan han var 8 veckor som försökte vid första trepartsmötet trycka ner Kaksi på hanhundars vis med att rida på honom, och Reha som annars är lite försiktig körde ner rottisen direkt med några snabba gläfs/varningshugg. Inte vet jag om Reha tror att Kaksi är hennes valp eller "fästman", men det är skönt att de finns där för varandra. Hoppas bara att det inte var en signal på att Reha är tveksam om jag klarar av att vara flockledaren?

Det finns en del spänd förväntan inför det första löpet, som lär komma lagom till jul. För de nyfikna som vill hitta till vår nya hemsida på www.leodogs.com eller www.leodogs.se så kommer den att uppdateras med mer information.

Idag har Reha sin naturliga plats hos oss, hon verkar lugn och trygg och hon får mängder med kärlek av både två- & fyrbenta. Den kärleken har hon förtjänat för att hon är en sådan positiv, kelig och rent av mysig hund.

Pusskalas
Pusskalas med lillmatte

Kan vi rekommendera att ha två Leonberger? Ja!

Kan vi rekommendera att ta över en omplaceringshund? Ja, men använd huvudet mer än vad vi gjorde för att det ska bli så bra som möjligt för bägge.

Det är alltså lättare att vara två även om man är ett "lejon", även om det som i de flesta förhållanden finns både toppar och dalar.

Axel, Kaksi & Reha