En valphämtning

Införd i Leonberger Nytt nr 02/2004

Hur krångligt kan man göra det för sig? Bo i Skåne och hämta en osedd valp från Sollefteå, verkar det klokt?

Historien börjar för flera år sedan, när husses Springer Spaniel gått bort och saknaden är stor. En likadan kan det inte bli, för Pollux var så otroligt speciell och intelligent, så stora urvalsprocessen började. En hund som är smart men inte dominerande, som trivs i rörelse men inte MÅSTE röra sig hela tiden utan kan slappna av, som har mental stabilitet.. ja listan blev rätt lång med ”omöjliga” krav. Till slut kom jag på att det faktiskt fanns en ras som verkade motsvara önskelistan, och ingen blir väl förvånad att det är Leonberger?

När familjen är mitt i karriären i både jobb och familjebildning, så var det inte riktigt läge. Så hade barnen äntligen växt till sig (lillan har fyllt 10) och jag sitter ”mellan jobb” som den fina omskrivningen lyder. Nu är det dags, vi vill ha hund NU! Fast så enkelt kan det ju inte vara, vi tog kontakt med kennlar lokalt, dvs inom 35 mils radie, och upptäcker att man köper inte en leo-valp, man får anhålla om ynnesten att ställa sig på kölista. Vilket oflyt att fler upptäckt rasens fördelar!

Samtliga uppfödare vi tog kontakt med var trevliga, förtoendeskapanade och tillmötesgående, men var det kull på gång så var valparna tingade. Misströstan och bestörtning! Så nämner lokalombudet i Skåne, Bibbi, att hon tror att det kanske, möjligtvis finns en valp kvar på Lejonklippans då nyfödda O-kull.

När Petra på Lejonklippans hört sig för om oss och berättar med norrländsk trygghet att det visst kan bli en valp till oss, så finns det inget bättre. Livet leker, kroppen spritter och längtan blir jättestor. Stackars Petra får massor av frågor om vad som händer i kullen, vilken av valparna som skall bli vår och önskemål om kort, mera kort och ännu fler foton.

När det äntligen blir dags för själva hämtningen, så kan jag skriva under på att sex veckor kan kännas som flera år. Husse och lillan har bestämt att vi skall flyga upp och hämta vår nya familjemedlem, för att minimera påfrestningarna för resan. För lillan är det första gången hon flyger, och hon har varit så tveksam till att flyga att hon tackat nej att åka på semesterresa om det är flygplan inblandade. Nu går det inte längre att stå emot, hon bara måste komma med.

Resan startar med uppstigning kl 04.00, för biltransport till Sturup. Efter mellanlandning på Arlanda kommer vi till Sundsvall något försenade vid 9-tiden. Där hämtar vi en hyrbil och väntar in Richard, som lovat visa oss vägen. I Skåne är det grönt och varmt, i Sundsvall isiga vägar och dåliga vinterdäck på hyrbilen. Även om Richard kör lagligt, så åker lillan och jag som en tvål i en tvålkopp i vår bil när vi försöker följa efter på spåriga isvägar.

Lillan möter valparna Äntligen framme i Sollefteå, så visar det sig att Petra fått åka med en av tikarna till veterinären. Även om det besöket slutade på sämsta sätt, så verkade Petra bli lite upplyft av vår glädje att äntligen få träffa vår lille kille. Vi fick möjlighet att se pappa Zero och mamma Vilda också, förutom alla Petras övriga hundar. Pappan var rätt ouppfostrad, och drog ikull lillan i snön, så det kändes helt rätt att ha vår valp anmäld till valpkurs innan vi ens hämtat honom.

Resan tillbaka börjar i lillans knä, och vi får själva hitta tillbaka vägen vi kom. Med obligatorisk kissepaus för hela familjen så tar bilresan nästan två timmar, och vår lille Kaksi sover nästan hela tiden.

Framme på Midlanda i Sundsvall så skall vi checka in en säck hundfoder och oss själva. Tydligen så ändras reglerna för hund som handbagage den 1/3, och personalen är lite osäker på vad som gäller. Vi får dock lösa en ”hundbiljett” för 50 kr när jag håller upp honom med en hand, och tar med honom ombord i en tät bag fast med locket uppe. Maxvikten är 8 kg, och den vikten hade Kaksi passerat för någon? vecka sedan...

I flygstolarna

Vilken service, SAS! Flygvärdinnorna gör sig extra ärenden förbi, och vi får avundsjuka kommentarer från några manliga passagerare. Alla vill veta vad det är för sötnos vi kommer med, och personalen är så imponerad över hans lugn. Någon frågar om han fått lugnande till och med!

På Arlanda skall vi vänta 50 minuter på nästa plan, och vår lille kille har tröttnat på att vara i bagen så han får gå själv mot utgången. Nu blir det inte många steg förrän det kommer en skvätt, så det var nog känslan av att han inte ville kissa i bagen som gjorde honom orolig. Nästan rumsren redan, helt otroligt. När vi sen väntar vid gaten så märker vi att markpersonalen är lika förtjusta som den flygande, det är ständigt en cirkel av beundrare.

När vi väl landat på Sturup så har även andra flygturen gått lysande, så att lägga sig i lill-mattes knä för en sista bilfärd till nya hemmet verkar gå bra. Klockan nio på kvällen kommer vi trötta hem och Kaksi får möta resten av flocken. Det blir rätt sent innan vi alla stupar i säng.

Möte med flocken

Sensmoralen är att det kan gå jättebra att hämta en osedd valp när uppfödaren är så bra att ha att göra med som Petra, och det kan gå utmärkt att flyga med en valp. Jag förklarade för hustrun vid hemkomst att hon nu fick chansen att be om skilsmässa, för med en sådan ”babe-magnet” som Kaksi skulle jag inte vara orolig för framtiden, men hustrun nappade inte på idén.

Stort tack till Petra och Bibbi som hjälpt oss få en ny dimension på livet, livet med vårt lejon!

Axel, Kaksi och familjen